Johannajos.

Det här med avsked är inget jag tycker är speciellt kul. Det blir nästan lite pinsamt, jag ska alltid lipa och ha mig. Det väcker lite mycket känslor i mig när jag säger hejdå till folk jag träffar här på resan. Det är så jobbigt och träffa så fantastiska människor och när man blir som tightast ja, då är det dags att lämna.
Som i en film lämnade jag och mikis san Diego. Dragandes på våra resväskor i solen grät vi samtidigt som vi hade världens största leende på läpparna. För jag är så jäkla tacksam, det är nog det tänket som räddar mig lite. Jag är glad och lycklig som får uppleva detta, att jag faktiskt får möta dessa människor överhuvudtaget. Tänk om jag hade vart hemma lixom. Då hade det aldrig hänt.
Men imorgon kommer vi komma till det jobbigaste. Och det där att vara tacksam tänket kommer inte rädda mig. Jag kommer gråta floder. Jag började gråta redan i förrgår. För imorgon ska jag lämna Dustin. Han är fantastisk, hade jag kunnat ha han på min axel hela livet hade det vart helt okej. Han får mig att känna mig bäst, bäst på allt, jag kan allt. Bara inne på en klubb där alla har klänning å heels och jag stickad tröja och converse skuttar jag förbi alla och tycker ända att jag är bäst och snyggast. För jag har Dustin vid min sida. Och han är snyggare och bättre än alla andra där inne med. Förstår ni vilken sjuk bra påverkan han har på mig? Kanske lite för bra, kom han själv på här omdagen.
Vi var lite oense om en sak, som jag knappt kom ihåg vad det var. För disskussionen handlade tillslut bara om vem som hade rätt. Inte om saken ifrån början. Och åter igen, så har jag ju förstått nu pga Dustin att jag är helt perfekt. Tillslut började vi iallafall skratta åt oss själva och kom på att vi är nog lika envisa bägge två. Så vi släpper det;)
Imorgon hur som, är det dags. Dags att dra vidare. Hjälp mig. Jag vill inte lämna. Fast jag är ändå helt säker på en sak. Det här är inget hejdå för alltid. Det här är ett hejdå för nu, vi ses snart igen. Eller man kanske till och med kan säga att på återseende. För jag kommer aldrig släppa taget om han, det är en vän jag alltid tänker ta hand om.
Dustin Kelli Christianson. Som jag mötte i sanfransisco och sedan av en slump ser han på gatan i hollywood. Jag är helt övertygad om att det är meningen.