Knivar under bröstet
Fruktansvärd känsla. En känsla som plötsligt blev lite mer avancerad än något som man kunde känna sådär efter en pinsam fylla, typ. Det blev något som varade konstant. Jag ville bara dricka massa fet oliv olja så det skulle smörja in hela kroppen på insidan, helt upprivet kändes det. Hursom, en konstant känsla som varade non-stop på tok för länge.
Så kom jag till USA. Där jag, en kväll, gick och la mig med ett stort leende på läpparna, kände inga knivar i hjärtat utan bara lycka. I hela kroppen.
Och när jag kom på mig själv att jag kände lyckorus blev jag ännu lyckligare. Och fick lyckorus för att jag hade lyckorus.
Jag var bara tvungen att banka lite på sängen ovanför, där Mikis låg, och bara berätta, jag har lyckorus i kroppen. Ha! Jag håller på att få min revanch.
Sen kunde jag somna, och fortsätta le.
Och det bästa jag vet nuförtiden är när jag kommer på mig själv, när jag är helt ensam, går runt och ler. Jag känner mig absolut inte fånig som jag tyckt innan. Utan tänker till, fan va gött, och så ler jag ännu mera. Jag älskar dom stunderna.
Sen kommer det fortfarande dagar, när det gör ont. En miljon knivar rakt in i hjärtat. Jag vill bara ligga under täcket, och lyssna på ballader och vara deppig. Destruktivt beetende. Hehe. JAPP!!
Idag är en sådan dag. Jag kan aldrig säga varför jag har den här känslan i kroppen. Den bara bestämmer sig för att dyka upp imellan åt. Den vill verkligen inte att jag ska glömma bort den. Men det gör inte så mycket längre. För jag vet att den inte varar varje dag. Jag kommer få ett lyckorus snart igen, jag kommer känna glädje. USA och fantastiska Mikis har påmmint mig om hur känslan känns. Tack för det! Lite hopp.
Jag har bestämt mig, jag fick sån sjuk vilja någonstans i USA. Vill jag så kan jag. Jag har inte rökt en ända cigarett sen i Miami. Jag har inte ätit en ända sockerbit sen jag anlände i Hemsedal. Bägge tingen är något jag har levt med alldeles för länge. Åter igen, jag behöver det? Nej, jag lurar mig själv. Det sätter bara mera knivar i hjärtat. Nu har jag slängt bort dom, och dämpat känslan. Känslan som förresten har ett namn.
Ångest, kallas det. Kort och äckligt!
