Johannajos.

Blev ingen längdskidåkning idag. Uthyrningen var stängd när vi kom dit. Men det var väl meningen då, som jag alltid tänker?!
Tänker ni med så, att allt alltid händer utav en anledning? Eller av en mening? Jag har alltid gjort det. Men började tvivla på det igår. Jag tror att jag har kommit på mig själv, att omedvetet (eller medvetet) påverka allt det där "som händer av en anledning". Jag tror att jag alltid bestämmer mitt egna öde. Och det jag inte villl/vågar/orkar ska hända, ser jag till att det på något sätt ska kännas att det inte var meningen att det skulle ske. Det känns lite bättre om det inte blir av då.
Förstår ni vad jag menar.
Och även det hära med att jag alltid trott att när man väl träffar den rätta så faller sig allt naturligt. Nixpix. Jag har slutat tro att det skulle bli så för mig med.
Jag tror numera stenhårt på att jag måste kämpa mer för att saker och ting ska ske. Den rätta kommer inte bara dyka upp om jag stenhårt kämpar emot hela tiden. Saker som jag inte vill helhjärtat kommmer inte att ske. Ord är luft. Det är inget. Tankar och vilja it is från och med nu. Tankar, vanesaker, mönster, jag ska bara, vill inte, kan inte, vågar inte, inte meningen, ödet, förtjänar eller belöning. Hur som.
Igår tröttnade jag på mig själv, det är ingen annan som förstör för mig. Jag förstör för mig själv. Varför gör jag det? Det tänker man måste vara det lättaste att ändra på, men jag tror ta migfasen det är det svåraste. detäringenannansomförstörförmigdetärbarajag. Hm.
Alla andra ser det, den här gången med skidorna så ville jag, men orkade inte. Och det som hände igår, det ville jag med, men vågar inte. Av vilken anledning? He, simpelt. När någon börjar förstå hur man fungerar, och säger saker som man någonstans vet, men inte erkänner... ajajaj.... bortbortbort